Lucy Macwright

Igår spatserade jag ut ur min skola med 320 meritpoäng i väskan. Sjukt bra, tänker de flesta. Inte tillräckligt bra, tänker jag.

Jag är uppvuxen i Finland där skolan tas mer seriöst. Eller, när jag bodde där så var det så iallafall, vet inte direkt om nuläget. Mina föräldrar har alltid haft stor betygspress på mig och jag har växt upp med tanken högsta betygen eller inget. Därför siktar jag såklart på 340 poäng. Vet inte varför egentligen, högsta intagningspoängen i Stockholm var förra året 325 och jag är nästan säker på att jag inte kommer gå i den skolan. Men jag har det där tvånget fortfarande i skallen.

Det blir ju inte bättre av att det är få som tror på mig. Min familj och min bästis, visst, men inte resten. Min andra "kompis" i skolan beter sig som en bitch varenda gång jag säger att jag vill ha 340 (jealous, much?). Hon säger alltid att, direkt quote, "du kommer inte att klara det, och sen slutar det bara med att du sitter och gråter när du får dina slutbetyg." Javisst, jag kommer bli besviken om jag inte klarar det. Men jag försökte iallafall. Jag hade höga krav på mig själv och försökte mitt bästa, kanske inte lyckades, men jag försökte. Inte konstigt att hon fick bara 260 poäng, om hon sitter och är rädd för att försöka på grund av chansen att misslyckas. Och seriöst - jag vet att jag kan klara det. Jag har 9 A och 9 B, jag har kommit så här långt, jag kan lätt klara lite till. För jag är fan smart.